Jag sa ju att transporten med båten gick bra. Men det har inte
varit så alla gånger. Min far var ny båtägare för något år sedan
och han var fruktansvärt nervös över transporten. Man förstår ju
känslan, här åker man i trafiken med en båt som om den tippar kan
ställa till med oerhörda skador och förlorade pengar.
Vi kommer på allmän väg och det går sakta, jag åker bakom och vi
kan ringa varandra med våra mobiler vid behov. Så får jag syn på
något som jag tror är risk för att båten tippar. Det blåser
förskräckligt och det är ingen bra dag för transport av stora saker
som vinden kan ta tag i. Jag tutar och blinkar och får panik. Min
far stannar och vi går runt trailern och inspekterar. Mycket
riktigt ett av fästlinorna har släppt, hur nu det kunde gå till.
Efter att vi fäst den igen så kan vi fortsätta. Men jag kan inte
låta bli att stirra på båten, som trots att den sitter fast
ordentligt ser ut att svaja i den kraftiga vinden. Vi tar oss i
snigelfart till båtklubben och kan andas ut. Men det var en skakig
resa.
Vi bygger ställningen som blir för första gången och sätter upp
presenningen med stor möda, eftersom det blåser så kraftigt. Vi har
köpt en ny presenning och vi spänner den och binder fast den så att
vinden inte kan lyfta bort den. Vi konserverar motorn och ser till
att det inte finns några brödsmulor och annat skräp i båten som kan
orsaka mögel, eller att skade insekter kan få fäste. Fukt och smuts
är fiender när man ska ha en båt stående på land. Under kölen
kommer vi att få slipa bort alger och snäckor men det fick vänta
till en annan dag.